Du kommer aldrig bli lika vuxen som när du var ett barn.
Jag vill föra ett argument utifrån ett gudligt perspektiv om din själ och ber dig ha tålamod med mig, jag ser mycket och känner mycket men har svårt att formulera något så helt med något som ett språk, det styckar det hela en smula, som en spricka i en kristall.
Låt mig berätta om vad jag ser genom att fråga, saknar du känslan av att vara ett barn?
Hur kommer det sig att vi föds in i världen så själsligt kärnfriska och hela människor att barndom är bland det vackraste man kan beskåda i världen? Våra simplaste minnen från barndommen har en atmosfär med sig som sträcker sin hand in i våran själ när vi minns, en doft, en plats eller en liten nyfiken sak som tar oss tillbaka i tiden och värmer oss.
Spädbarn betraktar, känner och upplever och är i perfekt symbios inombords, man ser det i deras ögon, det är som om tiden står stilla i deras innre fred, oavsett om dom är upprörda och skriker eller inte, dom är precis som dom ska vara och fullständiga i sig själva, det är som om dom skiner, en signatur från himmelriket som drar i oss vuxna, vi viskar till oss själva att vi önskar oss tillbaka.
Dom små har inte problem att kommunicera sina känslor eller mående utan skam, dom förväntar sig inget ont och glömmer bort sig i nanosekunderna, det är inte sällan dom fångar sina tårar med ett leende för att det går över så fort, det behövs bara att man leker tittut.
Dom har det med sig att törsta efter att leva i harmoni, deras närvaro ber oss om att göra vårat bästa utan att ett ord har talats.
(Ett ljuvligt barndomsminne är i sig ett kall från Gud, ett subtilt budskap om att du ska komma tillbaka, en viskning i vinden som säger att du vet hur det är att vara hel en stund och han vill säga att han kan göra dig likadan innombords igen.)
Hur kommer det sig att desto äldre vi blir så slutar vi leva innombords som förr?
Det är inte naturligt i min värld, en av dom få saker som kan göra ett lika starkt inntryck på min själ som barn är till exempel naturen, men skillnaden är att hela naturen lever i sin symbios,individuellt och i sin helhet, går jag i en skog är det dom vuxna träden som gör ett intryck på mig, inte dom små, dom äldre har vuxit sig majestätiska och bär skogens liv.
Träden verkar ha den egenskapen att dom fortsätter vara hela trots att dom växer och blir äldre, dom dör inte innombords som vi när dom mognar, tvärtom så bär dom mer liv i sig än dom unga, fullare grenar och tätare och starkare löv, fulla av grönska som blundar i vinden.
Om vårat samhälle vore en skog av själar så skulle det vara en tragisk syn, vi skulle se en skog av grenar i luften och det enda tecknet på liv skulle vara dom små runt om kring som bar livet i skogen.
Industrierna och det moderna sammhället skadade inte bara jordens natur och miljö, det skadade den mänskliga själens natur och miljö också. Hur såg en vuxen människas själ ut? hur är den naturlige mannen? Vi behandlar varandra och oss själva så mycket som maskinerna som omger oss att vi glömmer att vi också är organiska, maskineriet bestämmer takten och kulturen och vi imiterar den fast att den är absolut syntetisk, vi är inte skapta för att leva i en syntetisk miljö men vi har anpassat oss til den, våra själar får inte utrymme att växa naturligt som dom är menade att göra, vi är i bästa fall bonsai träd i små utrymmen kallade lägenheter med små utflykter kallade frihet.
(Bonsai (japanska: 盆栽? ) är helt vanliga träd som genom att odlas i små bonsaikrukor och genom beskärning och formgivning fås att likna vanliga träd i miniatyrformat, dom förblir små på grund av begränsat utrymme för rötterna)
Vi förstår att våran kropp är organisk, vi förhandlar inte med den eftersom den inte förhandlar med oss. Det skulle aldrig falla oss inn att medvetet ge ett barn för lite mat så det inte skulle växa sig stort och friskt för att vi byggt för små hus, men vi ser det som en plikt att försumma och förhärda våra ungas hjärtan för att dom ska bli mindre för att passa inn i en onaturligt trång och hård miljö. Var inte barnslig, ryck upp dig och kom igen, i vår hektiska värld har vi inte råd att betrakta själen som en livsnödvändighet utan tvärtom är den något som ska besegras med viljans kraft och kan behandlas med psykmediciner om den tåras och stör sin brukares moderna livsstil eller planerade tankemönster.
Denna omänskliga kultur är orsaken till att dom unga skriker av ångest, att mamma är deprimerad och pappa dricker, dessa lidanden är en blind fläck för den alseende vetenskapen, men den holistiska principen är väldigt tydlig med att biologiska varelser är skapta för att växa och mogna i sin naturliga miljö och på sin naturliga tid, stör vi cirkulationen hamnar allt i obalans, guds ordning är enkel och hel i sin komplexitet.
Vi lever i en värld som nu mer och mer blir syntetisk och vi förhandlar nu bort allt som är oskyldigt medans vi ökar den redan absurda hastigheten och konsumtionen, barndommen som är den korta tid av sant liv vi får krymper ner i åldern, i stället för upplevelse och personliga intryck lär vi dom små hur man hanterar massinformation.
Det syntestiska samhällets nervsystem vi kallar internet strålar nu in sin världsbild i våra barn genom ipads till dom allra minsta, barnen betraktar och begrundar sin miljö allt mindre och som en konsekvens kommer dom värdefulla ögonblicken där själen får näring och växer bli färre och grundare och ha mindre effekt, försvinner barndommen har vi inget minne av Gud som kallar på oss att återvända, konsekvenserna kommer bli något att beskåda, vad kommer dessa lidande människor skapa för ett samhälle när dom vill ta slut på det lidande innre? Vi bekymrar oss för miljön och global uppvärmning medans vi skär av oss en till bit av våran mänsklighet varje dag, för varje propaganda artikel så offras ett stycke av ett av ett träd och en bit av en själ.
Det är en mörk och morbid bild jag har målat upp, jag ber om ursäkt, den saknar just nu balans, harmoni och något som får världen i symbios igen. självklart är inte allt bara hemskt och hopplöst, det går inte med en mirakulös skapande Gud som är poetisk, tvärtom.
Det finns människor över hela världen som har fått tillbaka sin inre barndom och lever i själen som ett träd i solen planterat vid vatten, liknelsen är inte överdriven utan där är ständig vår, dessa människorna lever lyckliga, dom blomstrar och ler, dom sjunger av glädje och har hittat ungdommens källa som inte kan korrumperas av världen, källan är att hitta i hjärtat, hjärtat gömmer nyckeln,ditt hjärta är var din själ bor, det är platsen där du upplever din barndom igen, där du samlat din nostalgiska skatt, just platsen som världen och vetenskapen sätter minst värde på, när man upptäcker hemligheten som alla har berättat om men du aldrig hört är det som att hitta något man letat efter länge och det låg på den mest uppenbara platsen.
När man vrider på nyckeln i hjärtat blir man bokstavligen talat pånyttfödd och upptäcker världen en gång till med ett barns ögon och fascination, som i en fantasi fast verklighet om du vågar tro, man får en helt ny början med ett nytt hjärta och en ny ande som vägleder dig rätt i allt du gör, man tänker inte på morgondagen utan allt har helt plötsligt bara börjat flyta som aldrig förr.
Alla delarna av dig som du offrat kan komma tillbaka, som när man ger en döende planta soljus och vatten och den återhämtar sig kan din själ terhämta sig.
Alla dina själsliga skador som samhället orsakat kan bli helade, om du vågar tro.
Du lär dig älska, du lär dig förlåta och lär dig lita på något som aldrig sviker, man kan helt enkelt checka ut ur världen och bli medborgare i en bättre värld där människor får vara människor och verkligen leva, du får ett helt annat pass och kan säga pass till världen och dess bekymmer.
Jag rekomenderar starkt och personligt att du ger det en chans att flytta ut ur denna situationen när tilfället kommer, det du behöver göra är att börja värdesätta din själ tillräckligt nog för att överväga en övernaturlig lösning för den.
Tro är inget du kan göra med din vilja utan det kommer till dig naturligt om du vågar hoppas, sätt det bakom örat att det kanske inte bara är en fantasi utan möjligen något verkligt och låt det gro varje gång ditt hjärta suckar.
När tilfället kommer för dig att återfödas är det som om ditt hjärta blir mjukt, det känns för en liten stund som ett underbart barndomsminne kommer upp och då är allt du behöver göra är att låta ditt hjärta tro och koka över tills munnen kallar på hans namn, Jesus, han svarar på riktigt, han lever ännu och han känner dig nära och personligen, ingen skuld och skam utan att man kan bättra sig.
Du behöver inte läsa bibeln eller gå till kyrkan för att bli ett guds barn, vi är en konstig grupp levande fria människor utspridda över hela jorden som sjunger individuellt i guds kör under hans regi.
Människor är naturligt skapta för att ha en relation till gud.
Föreställ dig att du är en sluten blomma, när du får gåvan att tro blir du planterad vid ett vatten, vattnet är jesus och solen är gud, du kommer blomstra och öppna dig för att ta emot guds strålar och det får dig att skina och det är helt naturligt. Detta är meningen med livet, att växa och blomstra under Gud, du blir en del av skapelsens symfoni och får din egen sång att sjunga.
Du kommer aldrig bli lika vuxen som när du var ett barn.
Jag vill föra ett argument utifrån ett gudligt perspektiv om din själ och ber dig ha tålamod med mig, jag ser mycket och känner mycket men har svårt att formulera något så helt med något som ett språk, det styckar det hela en smula, som en spricka i en kristall.
Låt mig berätta om vad jag ser genom att fråga, saknar du känslan av att vara ett barn?
Hur kommer det sig att vi föds in i världen så själsligt kärnfriska och hela människor att barndom är bland det vackraste man kan beskåda i världen? Våra simplaste minnen från barndommen har en atmosfär med sig som sträcker sin hand in i våran själ när vi minns, en doft, en plats eller en liten nyfiken sak som tar oss tillbaka i tiden och värmer oss.
Spädbarn betraktar, känner och upplever och är i perfekt symbios inombords, man ser det i deras ögon, det är som om tiden står stilla i deras innre fred, oavsett om dom är upprörda och skriker eller inte, dom är precis som dom ska vara och fullständiga i sig själva, det är som om dom skiner, en signatur från himmelriket som drar i oss vuxna, vi viskar till oss själva att vi önskar oss tillbaka.
Dom små har inte problem att kommunicera sina känslor eller mående utan skam, dom förväntar sig inget ont och glömmer bort sig i nanosekunderna, det är inte sällan dom fångar sina tårar med ett leende för att det går över så fort, det behövs bara att man leker tittut.
Dom har det med sig att törsta efter att leva i harmoni, deras närvaro ber oss om att göra vårat bästa utan att ett ord har talats.
(Ett ljuvligt barndomsminne är i sig ett kall från Gud, ett subtilt budskap om att du ska komma tillbaka, en viskning i vinden som säger att du vet hur det är att vara hel en stund och han vill säga att han kan göra dig likadan innombords igen.)
Hur kommer det sig att desto äldre vi blir så slutar vi leva innombords som förr?
Det är inte naturligt i min värld, en av dom få saker som kan göra ett lika starkt inntryck på min själ som barn är till exempel naturen, men skillnaden är att hela naturen lever i sin symbios,individuellt och i sin helhet, går jag i en skog är det dom vuxna träden som gör ett intryck på mig, inte dom små, dom äldre har vuxit sig majestätiska och bär skogens liv.
Träden verkar ha den egenskapen att dom fortsätter vara hela trots att dom växer och blir äldre, dom dör inte innombords som vi när dom mognar, tvärtom så bär dom mer liv i sig än dom unga, fullare grenar och tätare och starkare löv, fulla av grönska som blundar i vinden.
Om vårat samhälle vore en skog av själar så skulle det vara en tragisk syn, vi skulle se en skog av grenar i luften och det enda tecknet på liv skulle vara dom små runt om kring som bar livet i skogen.
Industrierna och det moderna sammhället skadade inte bara jordens natur och miljö, det skadade den mänskliga själens natur och miljö också. Hur såg en vuxen människas själ ut? hur är den naturlige mannen? Vi behandlar varandra och oss själva så mycket som maskinerna som omger oss att vi glömmer att vi också är organiska, maskineriet bestämmer takten och kulturen och vi imiterar den fast att den är absolut syntetisk, vi är inte skapta för att leva i en syntetisk miljö men vi har anpassat oss til den, våra själar får inte utrymme att växa naturligt som dom är menade att göra, vi är i bästa fall bonsai träd i små utrymmen kallade lägenheter med små utflykter kallade frihet.
(Bonsai (japanska: 盆栽? ) är helt vanliga träd som genom att odlas i små bonsaikrukor och genom beskärning och formgivning fås att likna vanliga träd i miniatyrformat, dom förblir små på grund av begränsat utrymme för rötterna)
Vi förstår att våran kropp är organisk, vi förhandlar inte med den eftersom den inte förhandlar med oss. Det skulle aldrig falla oss inn att medvetet ge ett barn för lite mat så det inte skulle växa sig stort och friskt för att vi byggt för små hus, men vi ser det som en plikt att försumma och förhärda våra ungas hjärtan för att dom ska bli mindre för att passa inn i en onaturligt trång och hård miljö. Var inte barnslig, ryck upp dig och kom igen, i vår hektiska värld har vi inte råd att betrakta själen som en livsnödvändighet utan tvärtom är den något som ska besegras med viljans kraft och kan behandlas med psykmediciner om den tåras och stör sin brukares moderna livsstil eller planerade tankemönster.
Denna omänskliga kultur är orsaken till att dom unga skriker av ångest, att mamma är deprimerad och pappa dricker, dessa lidanden är en blind fläck för den alseende vetenskapen, men den holistiska principen är väldigt tydlig med att biologiska varelser är skapta för att växa och mogna i sin naturliga miljö och på sin naturliga tid, stör vi cirkulationen hamnar allt i obalans, guds ordning är enkel och hel i sin komplexitet.
Vi lever i en värld som nu mer och mer blir syntetisk och vi förhandlar nu bort allt som är oskyldigt medans vi ökar den redan absurda hastigheten och konsumtionen, barndommen som är den korta tid av sant liv vi får krymper ner i åldern, i stället för upplevelse och personliga intryck lär vi dom små hur man hanterar massinformation.
Det syntestiska samhällets nervsystem vi kallar internet strålar nu in sin världsbild i våra barn genom ipads till dom allra minsta, barnen betraktar och begrundar sin miljö allt mindre och som en konsekvens kommer dom värdefulla ögonblicken där själen får näring och växer bli färre och grundare och ha mindre effekt, försvinner barndommen har vi inget minne av Gud som kallar på oss att återvända, konsekvenserna kommer bli något att beskåda, vad kommer dessa lidande människor skapa för ett samhälle när dom vill ta slut på det lidande innre? Vi bekymrar oss för miljön och global uppvärmning medans vi skär av oss en till bit av våran mänsklighet varje dag, för varje propaganda artikel så offras ett stycke av ett av ett träd och en bit av en själ.
Det är en mörk och morbid bild jag har målat upp, jag ber om ursäkt, den saknar just nu balans, harmoni och något som får världen i symbios igen. självklart är inte allt bara hemskt och hopplöst, det går inte med en mirakulös skapande Gud som är poetisk, tvärtom.
Det finns människor över hela världen som har fått tillbaka sin inre barndom och lever i själen som ett träd i solen planterat vid vatten, liknelsen är inte överdriven utan där är ständig vår, dessa människorna lever lyckliga, dom blomstrar och ler, dom sjunger av glädje och har hittat ungdommens källa som inte kan korrumperas av världen, källan är att hitta i hjärtat, hjärtat gömmer nyckeln,ditt hjärta är var din själ bor, det är platsen där du upplever din barndom igen, där du samlat din nostalgiska skatt, just platsen som världen och vetenskapen sätter minst värde på, när man upptäcker hemligheten som alla har berättat om men du aldrig hört är det som att hitta något man letat efter länge och det låg på den mest uppenbara platsen.
När man vrider på nyckeln i hjärtat blir man bokstavligen talat pånyttfödd och upptäcker världen en gång till med ett barns ögon och fascination, som i en fantasi fast verklighet om du vågar tro, man får en helt ny början med ett nytt hjärta och en ny ande som vägleder dig rätt i allt du gör, man tänker inte på morgondagen utan allt har helt plötsligt bara börjat flyta som aldrig förr.
Alla delarna av dig som du offrat kan komma tillbaka, som när man ger en döende planta soljus och vatten och den återhämtar sig kan din själ terhämta sig.
Alla dina själsliga skador som samhället orsakat kan bli helade, om du vågar tro.
Du lär dig älska, du lär dig förlåta och lär dig lita på något som aldrig sviker, man kan helt enkelt checka ut ur världen och bli medborgare i en bättre värld där människor får vara människor och verkligen leva, du får ett helt annat pass och kan säga pass till världen och dess bekymmer.
Jag rekomenderar starkt och personligt att du ger det en chans att flytta ut ur denna situationen när tilfället kommer, det du behöver göra är att börja värdesätta din själ tillräckligt nog för att överväga en övernaturlig lösning för den.
Tro är inget du kan göra med din vilja utan det kommer till dig naturligt om du vågar hoppas, sätt det bakom örat att det kanske inte bara är en fantasi utan möjligen något verkligt och låt det gro varje gång ditt hjärta suckar.
När tilfället kommer för dig att återfödas är det som om ditt hjärta blir mjukt, det känns för en liten stund som ett underbart barndomsminne kommer upp och då är allt du behöver göra är att låta ditt hjärta tro och koka över tills munnen kallar på hans namn, Jesus, han svarar på riktigt, han lever ännu och han känner dig nära och personligen, ingen skuld och skam utan att man kan bättra sig.
Du behöver inte läsa bibeln eller gå till kyrkan för att bli ett guds barn, vi är en konstig grupp levande fria människor utspridda över hela jorden som sjunger individuellt i guds kör under hans regi.
Människor är naturligt skapta för att ha en relation till gud.
Föreställ dig att du är en sluten blomma, när du får gåvan att tro blir du planterad vid ett vatten, vattnet är jesus och solen är gud, du kommer blomstra och öppna dig för att ta emot guds strålar och det får dig att skina och det är helt naturligt. Detta är meningen med livet, att växa och blomstra under Gud, du blir en del av skapelsens symfoni och får din egen sång att sjunga.